Tillbaka till huvudsida

Jakten i Gåxsjö, från forntid till nutid

Forntid
Redan för kanske 9000 år sedan fanns det kringströvande grupper av människor i vårt län. Människor som livnärde sig på jakt, fiske och samlande. Grupperna var väl inte bofasta i nutida bemärkelse men troligen verkade de inom ett begränsat område (revir) på ett antal kvadratmil. Kanske behövde en grupp, (klan) på 20 – 30 personer ett område som är lika stort som den areal som Hammerdals jaktvårdskrets omfattar. D v s c:a 500 000 ha med Hotagsfjällen inräknade.

”En solig och tryckande varm dag kom en liten grupp människor bestående av två vuxna män och kvinnor, tre halvvuxna barn samt två småbarn som måste bäras upp på en höjdsträckning med milsvid utsikt åt norr och väster. Förutom jaktredskap, sovskinn och enkelt bohag medförde gruppen två hundar av spetstyp. Gruppen hade varit på vandring i flera veckor för att hitta  en lämplig boplats.   

Den senaste kontakten med andra människor hade skett för tre dagar sedan vid en vacker boplats belägen på ett näs vid ett stort vattendrag. Människorna på boplatsen hade inte direkt varit ovänliga men hade klart deklarerat att det inte fans plats för flera munnar inom deras område. De hade uppmanat gruppen att gå minst tre dagsresor mot norr där det enligt deras utsago skulle finnas ett obefolkat land med goda jaktmarker och fiskevatten.

Människorna i den lilla gruppen var uttröttade efter sin långa vandring och tog en längre rast på höjden. Särskilt ett av de halvvuxna barnen, en spädlemmad flicka på ca 10 år, var mkt trött och klagade på både den besvärliga myggen och den tryckande värmen.

Under rasten klättrade en av pojkarna upp i ett litet träd för att få en bättre utsikt. Han kom upphetsad springande tillbaka och ivrigt gestikulerande och med orden snubblande över varandra berättade han vad han sett. Långt borta kanske en halv dagsvandring bort hade han sett blänk av ett stort vatten bakom en ganska markerat berg. Han hade också sett glesa skogar, myrmarker, grässlätter och bäst av allt, flockar av vildren och även några älgar.   

En av männen följde efter pojken upp i trädet och kunde med egna ögon konstatera att pojkens beskrivning av landet och viltförekomsten inte var överdriven. Efter en kort rådplägning beslöt gruppen att vandra vidare mot berget för att därifrån skaffa sig en bättre översikt över landet. I kvällningen närmade de sig berget. De hade under vandringen dit fått en god överblick över viltrikedomen. Både av matnyttigt vilt och rovvilt. En färsk hög med björn-spillning hade fått männen att hårdare gripa om spjutskaften. Av erfarenhet visste de att björnen inte var att lita på. I de flesta fall gick den undan för människor men inte alltid. Strax innan de nådde bergets passerade de en liten ravin med ett bergsstup. I rasbranten slank en grå varelse undan som ett tyst andeväsen. Båda hundarna rusade fram till rasbranten och började ivrigt skälla under en klipphylla. Ett barskt rop från en av männen kallade hundarna tillbaka. Med slokande svansar kom de tillbaka till männen som vaksamt med spjuten redo gick fram till klipphyllan. Efter en snabb undersökning konstaterade männen att det var en varglya som de träffat på. Gruppen slappnade av efter beskedet. Vargen var ofarlig för människor men väl en stark konkurrent om matviltet. Eftersom vargen både dyrkades och respekterades för sin listighet och jaktskicklighet lämnade gruppen varglyan orörd. Innan de gick vidare betygat de sin vördnad för vargen med ett litet ”offer” i form av en torkad fiskbit. 

Från varglyan till toppen av berget var det bara en kort vandring i lättframkomlig terräng. Väl framme ropade männen, som gick först, till av överraskning. För deras fötter låg ett sällsamt vackert landskap med en stor sjö som av kvällssolen färgades purpurröd. Mot horisonten i norr och väster avtecknade sig höga fjäll som reliefer mot en klarblå himmel. En del av fjällen hade fortfarande snöklädda toppar. Mellan fjällen, sjön och berget låg de vad de kunde bedöma orörda och otroligt rika jaktmarker. Större och mindre skogsdungar av lövträd med insprängda enstaka tallar omväxlade med myrmarker och gröna, saftiga grässlätter. På grässlätterna gick vad de kunde se flera mindre renhjordar och betade. Efter en stunds diskussion beslöt gruppen att övernatta på berget innan de fortsatte med utforskningen av omgivningarna närmast sjön. Männen och kvinnorna satt länge framför elden och pratade om det förlovade land som de tyckte sig ha sett. Den 10- åriga flickan mumlade halvt i sömnen att nu ville hon inte gå längre. En av kvinnorna strök henne ömt över håret och sa ; det behöver du inte nu är vi hemma, här skall vi stanna. 

Tidigt på morgonen vaknade gruppen av att hundarna gav skall. Männen grep sina spjut beredda på att försvara sig mot eventuella faror. Men det enda de såg var varghonan som slank över bergskrönet med en hare i munnen. 

Efter en enkel måltid på torkat kött och ägg, som de tagit ur redet från en stor skogsfågel kvällen innan, fortsatte de ner till sjön och följde stranden västerut mot den slingrande å som de sett från berget. I dag gick de lätt att gå alla kände att nu var nog den långa vandringen slut. 

De vadade över två mindre bäckar som var fulla av fisk innan de kom fram till ån. Där på andra sidan såg de genast platsen för sin bosättning. En gräsbevuxen liten glänta öppnade sig mot söder. Gläntan var omgiven av tät lövskog som gav lä för nordanvinden. Inte långt från gläntan växte en dunge tallar  med raka, långa stammar som skulle lämpa sig ypperligt till husbygge”.

Kanske var det så här det gick till när udden väster om Rongnorsviken fick sin stenåldersbosättning. Fynd av avslag från kvarts och kvartsit visar på att platsen varit ”boplats” under en längre tid. Även den stenyxa med ”midja” som hittats i närheten av boplatsen mot Kakuåsen till visar på att här har bott människor från tidig stenålder. Hur gammal yxan är är väl oklart men troligen är den mellan 4000 och 5000 år gammal. Min nätfiskekompis under uppväxtåren, grannen Gammel Jonas Larsson, använde samma typ av stenyxa som nätsänke under ett antal år. Var yxan tog vägen vet jag inte. Troligen lossnade den från nätet någon gång och försvann i Gåxsjöns djup. 

Hur länge stenåldersfolket bodde vid Gåxsjön är det väl ingen som vet. Det som är ganska säkert är att de levde av jakt, fiske och samlande. För att leva på det viset behövs det stora marker. Troligt är väl att de flyttade runt till andra boplatser för att låta markerna återhämta sig. Ungefär som vissa indian-stammar i Amazonas regnskogar fortfarande gör. Senare tids forskning visar att stenåldersfolken levde ganska behagligt. Klimatet var betydligt varmare än nu och som sagt markerna var mycket rika på villebråd och vattnen rika på fisk. Forskningen har också visat att deras bostäder var betydligt bättre än vad vi tidigare trott. Kort sagt stenålderslivet var nog ganska behagligt.  Men kärvare tider skulle stunda. 

För ca 4000 år sedan började bronsåldern i södra Sverige. Bronsåldern var en ”glänsande tid” vilket otaliga fynd visar. Bronsåldern kom att vara ca 1000 år. I samband med bronsåldern kom också jordbruket till Sverige. Jordbruket medförde tydligen konflikter vilket inte minst fynd av skelett med krossade skallar visar. Här i norr gick bronsåldern spårlöst förbi. Nästan inga fynd har gjorts. Avfolkades bygden genom utvandring? Svalt människorna ihjäl? Klart är att vi i slutet av bronsåldern gick in i ett betydligt kallare klimat. Den så kallade ”fimbulvintern” började.       

Sekel efter sekel kom och gick innan Gåxsjö lämnades öde. Kanske gick det till så här när stenåldersfolket försvann från Gåxsjö:

” En kall nordlig vind svepte över boplatsen. Fast det fortfarande var sommar förde nordanvinden med sig skurar av snö och hagel. I det största huset hade boplatsens invånare samlats för överläggning. Den stora frågan var; kan vi bo kvar, klarar vi en vinter till? Den senaste vintern hade flera småbarn dött av svält liksom en del av klanens äldsta. Klanens beslut blev; vi lämnar boplatsen och vandrar mot söder. Två av de äldsta bad att få bli lämnade kvar de sa sig inte orka med en lång strapatsrik vandring.

I flera månvarv rök det ifrån en av de mindre hyddorna. Men till sist slocknade även den röken. Sjön låg frusen med spegelblank is. Väster om boplatsen vid strandkanten låg boplatsens sista invånaren stilla. I en desperat jakt på föda hade han tagit sin stenyxa för att försöka klubba någon fisk. Alldeles vid strandkanten hade han sett en stor fisk. Ivrigt höjde han sin klubba för att slå till. Men i sitt av svält försvagade tillstånd förlorade han balansen och slog bakhuvudet i en stor sten. Det sista han kände var en bedövande smärta och en varm våg som svepte in honom i barmhärtigt mörker. Stenyxan beskrev en liten båge innan den landade i snårskogen en bit ifrån strandkanten.” Kanske är det den som hittats?     

Andra fornlämningar som det finns gott om är fångstgropar, både enstaka gropar och hela system. En grop vid Noret har åldersbestämts. Den eller de som grävde den gropen levde för c:a 2800 år sedan. För övrigt finns det ganska gott om fångstgropar, både enstaka gropar och mindre system, på båda sidor om Noret. Ett större fångstgropssystem ligger strax söder om Kälaflon mot Sikåskälarågången. Enligt uppgifter skall det totalt finnas c:a 60 fångstgropar inom byns domäner. Antalet är troligen betydligt större. Bara på vår mark (Gåxsjö 311 och 319) tror jag mig ha hittat ett flertal gropar som inte finns upptagna i någon förteckning eller inlagda på någon karta.

Fångstgroparna grävdes i huvudsak för fångst av älg men troligen även för fångst av ren. Åtminstone de äldsta groparna kan ha varit lika aktuella för renfångst. Även varg fångades i gropar. På Vallnäset alldeles intill mangårds-byggnaden finns det en grop som enligt experterna är en typisk varggrop.

Hur våra fäder med sina enkla redskap kunde och gav sig tid till att gräva alla dessa gropar tyder på att jakten/fångsten var oerhört viktig för deras överlevnad. Groparna måste ju för att fungera underhållas och ev förbättras. När det var aktuellt med fångst måste de övertäckas/döljas, led- eller styrstängsel måste bygga mot och mellan groparna. Villebrådet måste väl också hållas under uppsikt för att jakten skulle bli effektiv. Jag tror nämligen att fångstgroparna särskilt de större systemen användes vid aktiv jakt d v s villebrådet drevs eller motades in mot groparna. Enligt experterna var groparna av två typer. Antingen var botten inklädd med rundvirke vilket gjorde att djurens ben gled ner och låstes under kroppen på djuret eller också var kraftiga spjut nedkörda i botten. Spjutteorin är jag tveksam till. Våra fäder var säkert lika aktsamma om köttet som dagens älgjägare är. Ett djur som kanske levde i flera dagar med några spjut inkörda i vommen kan knappast ha varit lämpligt som människoföda. Särskilt inte om de därtill fick ligga dött några dagar innan gropen vittjades. Min teori är således att fångstgroparna särskilt de större systemen och de som låg långt från boplatsen användes vid ”aktiv” jakt. Spjutgroparna var troligen också mer undantag än regel vid fångst av matnyttigt vilt.

Användning av fångstgropar förbjöds 1864. Men enligt Olof Pålssons krönika kan sockenstämman i Hammerdal så tidigt som 1788 ha förbjudit användning av fångstgropar inom socknen. Anledningen därtill skulle ha varit att en ung pojke ramlade ner i en ”spjutgrop” och omkom.

Nästa fynd från våra fäder hittar vi på Gåxsjöns södra strand närmare bestämt vid Västansjö, Kakuåsen. Där finns det en gravsättning som troligen är från tidig järnålder eller i skiftet sten/järnåldern vid vår tideräknings början. Gravsättningen är den största kända gravsättningen av den typen i norra Jämtland. Under järnåldern får vi förmoda att jordbruket övertog något av jaktens roll för överlevnad. Men även då var jakten oerhört viktig för de människor som levde här. Misslyckades jakten var det nog svårt att hålla svälten från dörren. 

Fynd av järnpilspetsar från vikingatid (900 talet) är nästa länk till våra förfäder. Pilspetsarna är tillverkade med en förtjockning mitt på tången för att inte spetsen skulle tränga in i skaftet vid en ev träff mot ett ben. Så här kanske det gick till när pilspetsen försvann och blev ett sentida fornfynd:

”Sakta, sakta smög jägaren fram mot den lilla älgflocken som bestod av ko, kalv och en skaplig tjur. Jägaren förbannade den frusna marken som gjorde det svårt att smyga tyst trots fotbeklädnaden av mjukt och smidigt älgskinn. Älgarna var inne i sitt bröllopsbestyr och när tjuren gjorde sina uppvaktningar passade jägaren på att smyga fram några steg. När avståndet till kalven var 40 steg spände jägaren bågen och tog noggrant sikte. I samma ögonblick som pilen  lämnade bågsträngen med ett vasst vinande ljud tog kalven ett steg framåt. Med ett hårt smackande ljud slog pilen in i kalvens buk. Det som skulle ha blivit ett perfekt skott blev en bedrövlig vådaskjutning. Trots långt och noggrant eftersök hittades aldrig älgkalven. 

Kalven hittades däremot av en hungrig björn där den låg död i Gåxsjöns vatten alldeles vid strandkanten. Björnen drog in kalven i ett tätt buskage för att få ha den i fred för andra asätare. I flera dagar åt björnen på kalven det enda som blev kvar av frossandet var skinnet, vominnehållet och ett vasst konstigt föremål som björnen grävde ner tillsammans med skinnet i ett litet surhål. I den syrefattiga omgivningen bevarades föremålet till våra dager och hittades som fornfynd.        

Så förflöt ytterligare några sekel. Vi kommer in i Medeltiden och till den första namngivna bosättaren i Gåxsjö, Arne Åbo. Jordbruket har utvecklats och har blivit den viktigaste näringen för människornas överlevnad. Viltet främst fångst av pälsvilt (ekorre, hermelin, utter, bäver, mård, räv) har fått en allt större betydelse för ekonomin. Nästan all skatt (bl a avrad för de vidsträckta allmänningarna) erlades i form av gråverk. Efterhand som Europas kungar prydde sina mantlar med hermelinskinn fick de skinnen en ökad status och ett allt högre värde och övertog väl något av gråverkets betydelse som handelsvara. Jämtland var troligen vid den här tiden nordens största skinnvaruproducent. 

Några lagar för att skydda ”pälsviltet” behövdes inte. Pälsviltet fångades när skinnen var ”gill” d v s vintertid när de var fullhåriga. De första lagarna kom därför att gälla ”matviltet” och då enbart älgen som genom årtusenden har varit vårt betydelsefullaste matvilt.

*Redan 1301 försökte de norska ombuden att få stopp på vinterjakt(skarjakt) på älg i Jämtland. Men den dåvarande norska kungen, Håkon, ansåg att jämtarna kunde få fortsätta med sin av lång hävd bedrivna vinterjakt. Men 1335 införde Magnus Lagaböter en lag som förbjöd vinterjakt på älg på privata marker däremot inte på allmänningar. Eftersom allmänningarna var så vidsträckta får man förmoda att jämtarna fortsatte som förut trots att lagen I Jämtland praktiserades som ett fullständigt förbud.

År 1364 beslöt Kung Håkon VI att den norska lagen skulle gälla även i Jämtland d v s all jakt på älg vintertid förbjöds. Förmodligen fortsatte jämtarna att jaga som tidigare. Nästa jaktlag stiftades 1582 då det genom en kunglig förordning åter blev fritt för jämtarna att året runt jaga älg på sina skatteskogar. För jaktens bedrivande var alla medel tillåtna således även hetsjakt på skidor. 

Den ”fria” jakten blev snart åter förbjuden och älgen fredad vintertid. Vi får väl förmoda att lagen någon mån efterlevdes. Böterna för olovlig jakt var ganska dryga vilket framgår av räkenskaper från den sista danska tiden då 26 bönder från bl a Hammerdal fick böta 116 1/2 riksdaler för tjuvjakt. 

* Uppgifterna från Hammerdals/Gåxsjö historia.

Trots lagar och förordningar har hetsjakt på skidor säkert förekommit till långt in i modern tid. Således skriver den legendariske jägaren och författaren Gustav Schröder (1824 – 1912) att han provade den jakten men att han fann den tämligen grym och ointressant. 

Åter till Arne Åbo i Gåxsjö. Som ensam åbo i byn hade han och hans familj det säkert ganska ensamt. Inga vägar eller andra förbindelser fanns. Såväl sommar som vintertid utgjorde vattendragen de viktigaste transportlederna. Gårdstjärn och myrarna var inte utdikade. Således är det troligt att en ganska stor öppen myr sträckte sig från Gårdstjärnen fram till Noret och bygdegården. Åkerlapparna var små. De små grå husen kurade ihop sig framför en tät skog/skogsridå. Då gällde i hög grad ordspråket ”skogen är fattigmans päls” och troligen var en ganska bred skogsridå lämnat mot sjön till skydd mot väst- och nordanvindarna. Arne Åbo levde och verkade i slutet av ”Lilla istiden” när klimatet var betydligt kärvare än nu. För sin försörjning var han hänvisad till jordbruk och jakt och fiske. Det kalla klimatet gjorde väl att missväxtåren säkerligen var en bister realitet. För sin och familjens överlevnad återstod då jakten. 

” I två dygn hade de snöat. Snön hade jagats fram av en hård nordanvind som vräkt ihop väldiga drivor på det lilla gårdstunet. I det grå bonigshuset kurade människorna ihop sig framför härdens rykande brasa. Några utesysslor gick  inte att utföra. Kon, kalven och getterna hade visserligen fått ett fång av det magra starrhöet men för att utföra den sysslan behövde man inte gå ut i snöstormen eftersom ladugården för värmens skull var ihopbyggd med bonoingshuset. Både barnen och de vuxna var hungriga och håglösa efter en lång och hård vinter som aldrig tycktes ta slut.