Artikel från Gåxsjöboken

I Gåxsjö med omnejd har jakten och fisket varit en av de viktigaste anledningarna till att man bosatt sig i området. Man var väl till en början inte bofasta i nutida bemärkelse utan verkade troligen inom ett begränsat område -revir- på ett antal kvadratmil. Fynd av avslag från kvarts och kvartsit som hittats vid udden väster om Rongnorsviken samt vid Gåxsjönoret, öster om utloppet ur sjön, visar att här varit stenåldersboplatser. Även den stenyxa med ”midja” som hittats väster om Rongnorsboplatsen visar att här har bott människor från tidig stenålder. Hur länge stenåldersfolket funnits och verkat runt Gåxsjön är det väl ingen som vet. Det som är ganska säkert är att de levde av jakt, fiske och samlande.

Andra fornlämningar som visar på jaktens betydelse är den rikliga mängd fångstgropar som finns på markerna. Groparna finns både som enstaka och i hela fångstgropsystem. En grop vid Gåxsjönoret har åldersbestämts. Den, eller de, som grävde den gropen levde för cirka 2800 år sedan. Ett större fångstgropsystem finns strax söder om Kälaflon mot Sikåskälens rågång. Fångstgroparna grävdes i huvudsak för fångst av älg men troligen även för fångst av ren. Även varg fångades i gropar. Användningen av fångstgropar förbjöds 1864. Enligt Olof Pålssons krönika har dock sockenstämman i Hammerdal så tidigt som 1788 förbjudit användningen av fångstgropar inom socknen. Anledningen därtill skulle ha varit att en ung pojke ramlat ner i en ”spjutgrop” och omkommit.

BILD

Bengt-Erik Persson i jaktlagets stuga.

Nästa fynd från våra förfäder som visar på ”jaktlig aktivitet” är från ödesbölet vid Västansjö, Kakuåsen. Där finns det en gravsättning som troligen är från järnåldern. Gravsättningen är den största kända av den typen i norra Jämtland.

Fynd av järnpilspetsar från Vikingatiden (900-talet) är nästa länk till våra förfäders jaktverksamhet.

Så förflöt ytterligare några sekler. Vi kommer in i medeltiden och den först namngivne bosättaren i Gåxsjö, Arne Åbo. Jordbruket har nu utvecklats och blivit den viktigaste näringen för människors överlevnad. Viltet har dock stor betydelse för ekonomin. Nästan all skatt, bland annat avrad för de vidsträckta allmänningar-na, erlades i form av gråverk. Pälsverk som fångades var, förutom ekorren, hermelin, ut-ter, bäver, mård och räv.

Jaktens betydelse för människornas överlevnad har sedermera minskat efterhand. Den har dock en bra bit in på 1900-talet varit ett bidrag till att mätta många munnar.

Även i våra dagar är vi många som är nöjda över all ”hitta” viltkött i våra frysboxar, Tillfredsställelsen är dock numer mera av kulinarisk än ekonomisk art.

Skinnpriserna har under vissa tider varit mycket högre än dagsförtjänsten på vanligt arbete. Som exempel kan nämnas att ett rävskinn kunde vara värt 250 kronor när dagpenningen var par kronor skinnen såldes bland annat på Gregoriemarknaden i Östersund. Räven har jagats med hund men har också fångats i rävjärn och lådfallor. Att valla och gillra järn är numera förbjudet och är därför en fångstteknik som nästan ingen behärskar. Vallningen av järnet innebar att man smörjde in det med något medel så att viltet inte skulle känna människolukten. Vallan bestod oftast av någon egentillverkad ”dekokt”. Priset på rävskinn är numera lågt och jakten på räv utövas i liten utsträckning.

Även priserna på ekorrens skinn har tidvis varit högt. Så sent som på 1940-talet kunde skin¬nen säljas för 1:50 per styck till Jonas Svensson som körde ”Laxsjöbussen”. Jonas köpte likaså upp järpe, tjäder och orre som han sedan, på sina dagliga bussturer till Östersund avyttrade till dagspriser.

Hare har det varit gott om långt in på 1900-talet. Snarning var tidigare den vanligaste fångstmetoden. Olof Pålsson berättar i sin krönika om Per Ersson i Sörgården som var en ”energisk jägare”. Per hade vid ett tillfälle vittjat sina snaror på södra sidan av sjön och fått tolv harar. Dessa bar han sedan själv hela vägen hem via Furunäset och längs den väg som gick över Gåxsjön.

Harjakt med hund blev från senare delen av 1800-talet allt vanligare. På 1920-talet var dagsfångster om 10 – 20 harar inte ovanligt. Harhundar, av mer eller mindre god kvalitet, fanns vid den här tiden i var och varannan gård. En av de mer omtalade harhundarna ägdes av kyrkvaktmästare Andrias Hansson. Hunden hette Tover och drev, enligt sin husse, en gång en hare ända till Ragunda!

Följande lustiga episod inträffade i tidigt 1950-tal när tillgången på hare inte var så stor. Folke Persson i Lugnet och Ola Karlsson i Oppgården hade skänkt en hare till skördeauktionen. Dagen före auktionen kom kyrkvaktmästare Jonas Larssons gråhundstik och stal den i uthuset upphängda haren. Eller att tiken ätit det hon för tillfället orkade var hon obetänksam nog att ta med resten hem vilket gjorde att hon blev fäst vid brottet. På auktionsdagen måste så de två jägarna bege sig ut för att försöka fånga en ny hare. Detta lyckades strax före mörkrets inbrott. När kvällen kom och haren ropades ut hade Jonas Larsson det högsta budet och lämnade tillbaka haren till de två jägarna.

Älgjakt förekom inte i någon organiserad form enligt dagens modell förrän under början av 1940-talet. Den förste som i Gåxsjö anlitades som ”expert” på älgjakt var Anders Pålsson i Kakuåsen. Därefter lejdes Ola Ros i Sikås. Båda dessa hade bra älghundar. Om en älg sköts så blev den inte styckad förrän efter jaktdagens slut. Älgen styckades i skogen och köttkvaliteten blev väl därför inte den bästa. Köttet och huden var man tvungen att bära hem. Sedan dess har älgjakten förändrats mycket. Jaktlagen har tillgång till kommunikationsradio, maskiner för transport av de skjutna djuren, slakterier, kylrum och jaktstugor. Många bra älghundar och ”hunnkära” har funnits. Olov Olovsson med sin vila älghund av Ottsjörasen och Ragnar Larsson är ett par av de ”sega spårgubbar” som funnits.

Den enda björn som fällts under 1900-talet inom Gåxsjö skifteslag sköts 1989 under älgjakten av Bertil Eriksson på Bränna. Kaj på höjda (Kaj Persson i Hurtiggården) sköt en björn i sina hemtrakter, Nagasjöhöjden, 1993.

Markerna har sedan slutet av 1940-talet och framåt indelats i jaktvårdsområden (jvo) eller jaktlag. I Gåxsjö ingår för närvarande markerna på norra sidan av sjön i Gåxsjö norra jvo som bildades 1983. Markerna på södra sidan av sjön, inklusive en mindre del av Brattåsmarkerna ingår i Gåxsjö södra jvo som bildades 1974. Den större delen av Brattåsmarkerna samt marken västerut fram till Kakuåsen ingår, tillsammans med Klumpens skifteslag, i Klumpens jvo. Lomåsens marker ingår i Kakuåsens jvo. Västra Nylands marker ingår i Yxskaftkälens södra jvo och Östra Nylands marker ingår i ett separat jaktlag.

Jaktens betydelse för människors överlevnad och möjlighet alt tjäna en extra slant är nog oomtvistad. Jakten har även varit betydelsefull för människors förståelse för samspelet mellan djur och natur. Att den kommit att ingå som en väsentlig del i såväl vuxnas som barns och ungdomars vardag visar följande berättelse som nedtecknats av Bengt-Erik Persson vilken även bidragit med bakgrundsmaterial till avsnittet om jakt.

Kråkjakten

” Efter några år och efter långbössans försvinnande lånade jag ett gammalt belgiskt 16-kalibrigt hagelgevär med synliga hanar. Hagelbössan var dubbelpipig och ganska sliten. En av hanarna låste inte i halvspänn så den fick jag ladda endast när jag stod stilla på pass. Rustad med den här bössan kände jag mig mogen för stordåd. De första som skulle få lida för mitt förstärkta vapeninnehav var kråkorna och skatorna. På lagom avstånd från sängkammarfönstret lade vi ut en åtel. Fönstret öppnades och låstes med enbart en snörstump. Tidigt på morgonen hördes ett högljutt kraxande från åteln. Oändligt försiktigt makade jag bössan i eldställning. Två kråkor var framme vid åteln. Bada skulle jag försöka få med ett skott. Väntan innan kråkorna var tillräckligt nära varandra blev lång. Även min bror som smugit upp vid sidan om mig blev otålig. Äntligen ansåg jag att tillfället var lägligt och sköt. En av kråkorna blev kvar på platsen men den andra hoppade vingskjuten ner till sjön. Min bror stack barfota och i pyjamasen ut för att ta rätt på kråkan.

Jakten gick runt i myrviken så att dy och myrvatten stänkte. Äntligen fick min bror in ett slag av en medförd käpp så att kråkan domnade av. Upphetsad, stolt och dyig kom han uppför backen bärandes på kråkan i dess ben. Den förut ljusgrå pyjamasen hade kvar sin ursprungsfärg endast kring kragen och längst upp på axlarna. Kråkan som vaknat till liv gav min bror ett tjyvnyp för varje gång den dinglade förbi hans ben. Men i sin upphetsning märkte han ingenting förrän han stannade och kråkan fick chansen att ge honom ett ordentligt nyp. Svärande kastade han iväg kråkan som passade tillfället och tog till flykten. Den hann dock inte långt förrän ett välriktat skott från ”belgarn” sände den till kråkornas sälla jaktmarker.

Av uppståndelsen hade vår mor vaknat. Hon stoppade bestämt min brors försök att smita tillbaka i sängen utan föregående tvagning. Han kunde inte förstå hur någon kunde vara så småaktig och kräva pyjamasbyte och tvättning för några dystänk. Protesterna hjälpte dock föga. Rentvättad och iförd ny pyjamas somnade min bror för att i sömnen återigen uppleva kråkjaktens spänning. Åtminstone tydde fäktandet med armar och ben och högljudda tjoanden på detta.”