Gåxsjöboken

Sagesman Sven Jonsson, Nyland, född 1855 död 1939.

Att mala säd före 1860-talet hade sina besvärligheter och ju sämre malningssäd man hade ju besvärligare var det. Att skrädmala på den tiden kom aldrig eller sällan på fråga. Skulle målningen någon gång siktas sa fick kvinnfolken göra det hemma. Att mala brödsäd gick vanligen mycket sakta. Sådär två till fyra tunnor per dygn kunde man få igenom. Säden till bröd eller s.k.”bakstermjöl” bestod i regel av andra sorteringen från tröskningen.

Det gick inte an att bara tömma säden i kvarnstruten och sätta igång bara och sedan gå ifrån någon stund. Man måste ställa, mala och passa i ett kör, eftersom säden var för lätt och hade för stor upphängningsförmåga. Ibland hade man även hackad halm med i säden och då var det lätt till att det hängde upp sig på seglet i kvarnögat. Hängde det upp sig så att stenarna fick gå tomma blev mjölet svart av det stenmjöl som uppstod vid tomgång.

I de flesta kvarnarna fanns del en liten eldstad, där man kunde laga lite mat och få lite ljus, men nog blev det långsamt många gånger. Barkmjöl malde man ofta, och barkmjölet användes både till bröd och gröt. Den vita savbarken, helst av furu, men den togs även av gran, skalades av i strimlor som fick torka. Etter torkningen krossades den och därefter gick den att mala. Både bröd och gröt av barkmjöl var både bättre och smakligare än sådant, som var lagat av mjöl från slösäd och agnar. Som barn mindes Sven J. huru de i Nyland och byarna däromkring samlade ihop renmossa som torkades och maldes till mjöl. Det blev ett mycket beskt mjöl, som man inte hade mycket glädje av. I synnerhet provades renmossan under svagåret 1867.