Tillbaka till huvudsida

Kyrkoinvigningen 16/8 1886

Artikel från Gåxsjöboken

Ett ungdomsminne nedtecknat av Olof Svensson som vid den tiden var 15 år gammal och hade sitt föräldrahem i Grenås.

Nedtecknat år 1946.

 

Släktskapet i Gåxsjö gav mig tillfälle att under kyrkobyggnadstiden flera gånger se och följa bygget. Vad jag därvid mest fäste mig vid, var det tunga järnkorset som nu i sextio år tronat på kyrktornets topp, men som före uppsättningen stod i Västgårdens förstuga, där ortens starka karlar träget provade sin förmåga att lyfta detsamma.

Vid ett senare tillfälle låg korset nere på marken vid kyrkan, inpassat på den bjälkände som ännu uppbär detsamma. Det var sista gången jag såg korset ”nere på jorden”.

Den kommande kyrkoinvigningen upptog intresset vida omkring och på platsen vid Hammerdals kyrka samtalades allmänt därom.

Lördagen den 15 augusti 1886 lämnade jag i mina föräldrars sällskap vad som återstod av årets skördearbete och startade färden till Gåxsjö i båt hemifrån och rodde den över två mil långa och krokiga vattenleden upp till båthusen vid Noräng, fortsatte därifrån till fots vägen till mina morföräldrar Olof Hemmingsson och hans hustru ”Stor-Armika”, dit vi anlände i god tid på dagen.

I den vackra sensommaraftonen gick vi så bort till kyrkan som var stängd på grund av att arbete fortfarande pågick därinne. Kyrkplatsen var grovstädad med stora högar av trävirke och annat bråte, mellan vilka många, säkert flera hundra personer, gick och samtalade med bekanta, naturligtvis mest om den nya vackra kyrkan.

På invigningsförrättarens, Dr Feltström i Hammerdal, förslag höll E. Eriksson i Föllinge, sedermera prost i Rödön, ett föredrag ute i det fria. Ur detta kan jag ej återge mera än att det handlade om Israels barns ökenvandring och deras gudstjänstfirande som inte kunde ske i så präktiga lokaler som här nu uppförts.

Söndagsmorgonen den 16 augusti visade sig i strålande vackert väder och vi ifrån Högsve gav oss i mycket god tid av till kyrkan. Det förmodades att de 1000 sittplatserna icke skulle komma att räcka till alla, vilket också kom att visa sig. Jag och mitt sällskap hade tagit plats på södra brotrappan och blev således bland de första som inträdde då kyrkportarna äntligen öppnades.

Den till mer än 1000 personer uppgående menigheten, som var ovan vid köbildning, tog saken delvis onödigt hett och det blev hård trängsel vid dörrarna. Utrymmet i kyrkan var ordnat på bästa sätt, med uppställda plankbänkar i gångarna. Många förblev slående i brist på sittplatser, men jag tror att alla som ville kom att rymmas inom väggarna.

Så var tiden inne och de stora kyrkklockorna sattes igång genom trampning, sa att tornet svajade och det knakade i kyrkan, men den höll i alla fall. Invigningsceremonin gick i övrigt sin gilla gång, men ett intermezzo inträffade när första psalmen skulle sjungas. Kyrkorgeln skulle givetvis invigas samtidigt med kyrkan och orgelbyggaren Lindgren i Häggenås hade, sig själv och orgeln till ära, ombesörjt att länets främste kyrkomusiker, Forsgren på Frösön, skulle sköta orgelspelet under högtiden. Förspelet gick med stor bravur men då psalmen började, var den stora och sångkraftiga menigheten ovan vid så rask takt som Forsgren använde, och kom mycket efter med sången. Forsgren försökte i sin tur att rätta församlingen genom att spela ännu raskare, vilket förvärrade saken.

Sedan de föreskrivna verserna genomgåtts under den sämsta tänkbara samsjungning med orgeln, förordnade invigningsförrättaren att den gamla organisten Blix i Hammerdal som fanns närvarande, fortsättningsvis fick sköta orgeln. Därefter gick allt sin gilla gång.

Så var denna högtid slut och efterlämnade hos mig, och säkert hos många fler, ett minne för livet. På grund av den tidens förhållanden med dåliga samfärdselförhållanden och små anspråk i övrigt, blev denna högtid en mycket stor tilldragelse för oss.